I SVT:s inslag igår onsdag säger Stefan Bäckström lite slarvigt, att i det senaste läraravtalet kan lärarna på 1.500 kronor i påslag, och så tycker han att det är något som kan räknas som en satsning på skolan.
Utan att närmare gå in på avtalets olika villkor, så kräver detta påslag att man avsätter pengar till skolans budget. Det har man inte gjort, utan man säger att dessa pengar får tas av befintlig budget. Det innebär att pengar ska tas från något i skolans verksamhet. Är det från lokaler? Är det från läromedel? Nej, om man ska göra verklighet av denna höjning inom budget, så innebär det i realiteten att man måste minska på antalet lärare för att budgeten ska gå ihop. Hur kan detta räknas som en satsning på skolan???
För övrigt kan man ställa sig frågan om en satsning på skolan ska räknas som en investering (i framtiden) eller som en driftskostnad? Kan satsningen få tävla med andra investeringar som kommunen gör? Och kan man i så fall tänka sig en omprioritering av vad man vill investera i? Eller ska lärarna i skolan som vanligt anses vara en tärande del i driften? Hur många lärare vill då göra anspråk på ett lönepåslag om 1.500 kronor, när man vet att det kommer att innebära att andra kollegor förmodligen måste sägas upp?
Dagens unga har fått ett ovälkommet arv, nämligen diverse allvarliga miljöproblem som är en konsekvens av rovdrift på natur och naturtillgångar. Många känner en desperation inför uppgiften att ta hand om dessa. Jag fokuserar det samhällssystem vi har framför allt i den rika och utvecklade världen, nämligen kapitalismen, vars enskilt största mål är maximerade vinster. Här sker de största utsläppen av både växthusgaser och diverse miljögifter. Det är mycket svårt att förena kapitalismen med att värna om miljön, då varje insats för att spara på miljön kostar pengar och minskar vinsterna. USA:s president Bush att ratificera det världsomspännande Kyotoprotokollet, eftersom insatser för att minska utsläpp av växthusgasen koldioxid skulle inverka ekonomiskt hämmande på industrin där. USA står för en stor andel av utsläppen i världen.
Vänsterpartiet har sedan lång tid prioriterat miljöfrågorna och har integrerat dessa inom flera politikområden. Sedan 2008 har partiet även antagit ett grundläggande ekologiskt förhållningssätt i partiprogrammet, som tydliggör människans relation till naturen, och därmed vår politiska utgångspunkt vid nyttjande av resurser. På många sätt är Vänsterpartiets politik unik. Förutom att den på många områden är den mest utvecklade i form av konkreta förslag, så förenar vi som enda parti miljöpolitiken med ett klass- och genusperspektiv och global rättvis fördelning. Varken individen själv eller marknaden kommer att kunna lösa de stora utmaningar vi står inför. Gemensamma lösningar i form av investeringar samt styrmedel, som bygger på principen att förorenaren betalar, är nödvändiga förutsättningar för en solidarisk fördelning av våra begränsade resurser.
En av de stora bovarna när det gäller utsläpp av växthusgaser är de transporter som sker på vägar och dessa måste på sikt utföras av fordon som är ekologiskt hållbara. Bensin- och dieselbilar måste successivt fasas ut. Vänsterpartiet anser att det krävs en rad åtgärder. Miljöbilar får inte bara kopplas till drivmedlet, utan måste i högre grad vara energieffektiva. Styrmedlen ska därför vara inriktade på att gynna energieffektiva fordon. Det är också värt att notera att den etanol som tillverkas i Sydamerika inte framställs under acceptabla former, då arbetarna t ex inte har fackliga rättigheter och barnarbetare används samt att regnskogar huggs ned för att ge plats åt sockerrören som etanolen tillverkas av. Sedan transporteras denna etanol över halva jordklotet hit till Sverige, för att vi ska ha miljövänligt drivmedel i våra bilar. Miljövänligt? Knappast! Solidariskt? Nej! Vi måste själva producera våra drivmedel lokalt av förnybara energikällor.
Därför måste vi också satsa på att utveckla kollektivtrafiken. Vi bör sträva mot gratis, dvs skattefinansierad, kollektivtrafik. Vi måste också satsa på att förbättra järnvägarna så att de blir moderna och att vi får dubbla spår så att vi slipper de flaskhalsar som finns och som orsakar förseningar. Alliansregeringen satsar futtiga 800 miljoner på järnväg i hela riket. Detta ska vi jämföra med att det kostar 25 miljarder att bygga dubbelspår efter ostkustbanan. Det om något visar vilken usel politik man för när det gäller att utveckla kollektivtrafiken.
Allt emellanåt förs det diskussioner för och emot rot- och rut-avdragen. Låt mig börja med att säga att det ovedersägligt är så att de båda skatteavdragen leder till jobb. Den diskussionen kan vi släppa. Sedan ska naturligtvis alltid diskussionen föras om arbetsvillkor, arbetsmiljö och så vidare.
Eftersom all politik handlar om prioriteringar bör rot- och rut-avdragen diskuteras utifrån en prioriteringsdiskussion. I detta kan man använda sig själv som referensram. Förra året gjorde vi en tillbyggnad av vårt hus då familjen vuxit. För detta arbete beviljades jag och min fru ett rot-avdrag på 100 000 kronor. Om vi i stället för skatteavdraget varit tvungna att låna detta belopp hade räntekostnaden för oss blivit 250 kronor i månaden. Då vi är sju personer i familjen blir det en merkostnad för vårt boende på cirka 36 kronor per person. Denna merkostnad på 36 kronor per person bekostas nu av våra gemensamma skattemedel. Om vår familj inte fått detta bidrag hade den gemensamma statskassan haft 100 000 kronor mer att spendera på verksamhet. Då ska vi komma ihåg att 100 000 kronor räcker till att anställa en elevassistent på 30 procent, vilket skulle kunna vara en mycket viktig prioritering för en enskild individ. Rot-avdraget gynnar dock i stället vår familj.
Eftersom jag utnyttjar rot-avdraget är jag alltså inte emot det i sig, men det jag vänder mig emot är att vår familj, som har relativt bra inkomster, gynnas av systemet, medan individer i behov av olika stöd missgynnas, samtidigt som rot-avdragen utestänger personer med mindre inkomster.
Politik handlar om att prioritera. Jag skulle därför vilja hävda att både rot och rut som reformer skulle vara betydligt mera klädsamma om inkomstskalan för att få utnyttja bidragen skulle spegelvändas. De med små inkomster ska ges möjlighet att nyttja bidragen, medan min familj som klarar en merkostnad på 250 kronor i månaden faktiskt skulle kunna klara oss ändå. För oss var inte rot-avdraget avgörande för tillbyggnaden, avgörande var en flicka som föddes i februari, men för många med små inkomster kan rot-avdraget vara avgörande för om man klarar av en renovering eller inte. Politik handlar om prioriteringar.
Daniel Pettersson (V)
Hudiksvall
Läs kommentarerna till Daniels debattinlägg på HT:s hemsida
Två saker roade mig igår när jag satt som ersättare och mest lyssnade och iakttog…
Det första var centerns Stefan Bäckström som var en frisk fläkt i vindkraftsdebatten (om uttrycket tillåts)
Han framstod som både den modigaste och mest miljöansvarige i alliansregeringen vi har i Hudiksvall…
Miljöpartiets Göte Bohman däremot var både färglös och luddig, och ville mets prata om överenskommleser som inte längre är aktuella *suck*
Dessutom lyckades Mp med Bohman i spetsen att vara med och bidra till ökad privatbilism i Hudik genom att stödja förslaget om fri parkering!
Hur är det man brukar säga… med såna vänner behöver man inga fiender..
Det andra som roade mig var att se Uno Jonsson (s) i strålande form (även om min bild inte är den bästa)
Uno debatterade friskt och kunde ibland också kosta på sig att skoja friskt mitt i debatten…. detta kombinerat med en avslappnad framtoning med skjortan hängande utanpå brallorna…..
