Vi har en regering som vill kalla sig för feministisk, men som ändå inte är intresserad av att göra det som verkligen skulle innebära det stora klivet framåt för kvinnors arbetsliv, lön, hälsa och pension. Det handlar om föräldraförsäkringen och om att den ska delas lika. Detta är den reform som enskilt skulle göra mest för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor vad gäller inkomster och möjligheter i arbetslivet. Detta är något som också har lyfts i statliga utredningar.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. 15 år efter att ett par skaffat sitt första barn så har deras skillnad i inkomst ökat med 35 procent. Tre fjärdedelar av denna skillnad beror på att de har olika stort ansvar för familjen. Mönstret att männen jobbar mer och tjänar mer, medan kvinnan tar på sig mer av det obetalda arbetet hemma förstärks under arbetslivet. Kvinnors pension är därför i snitt 6 000 kronor lägre i månaden än mäns.
Om man frågor människor om de vill att det ska lagstiftas om delad föräldraförsäkring svarar de nej. Om man däremot frågor om de vill att män och kvinnor ska ha lika lön svarar de ja. Dessa två saker hänger samman.Vi måste inse att det är förändringar vi gör idag som gör skillnad för jämställdheten för nästa generation. Inte vill vi att flickor som föds 2015 ska följa i våra fotspår av dålig lön och dålig pension? Nej, det är dags att ge dem andra möjligheter.
Att endast kvotera ytterligare en månad åt vardera föräldern, även kallad pappamånad, kommer inte att leda till de nödvändiga förändringarna för kvinnors levnadsvillkor. Det kommer på sin höjd leda till att män tar ut några föräldradagar till. När den andra så k allade pappamånaden infördes för 13 år sedan ledde den till att män tog ut knappt tio dagar till. Vi har inte råd att gå i snigelfart. I den takt som män tar ut föräldradagar idag kommer det ta 80 år innan uttaget är jämställt.
Eftersom kvinnor kommer fortsätta förutsättas ta huvudansvar för hem och barn kommer kvinnors löner fortsätta halka efter och vi kommer fortsatt ha sämre arbetsvillkor, sämre hälsa och sämre pension. En regering som har ambitionen att vara feministisk måste våga ta tag i föräldraförsäkringen och dela den lika. Inte litegrann lika. Utan lika helt enkelt.
Sverige är ett land där vi är stolta och måna över landets djurskydd.
Att svenska bönder går i konkurs beror inte på det svenska djurskyddet utan på att EU:s jordbrukspolitik präglas av prispress och konkurrens. SD tycker (HT 13/2) att Sverige borde ta efter länder med sämre djurskydd vilket är beklagansvärt.
Det är också förvånansvärt hur EU-motståndarna SD propagerar för att föregångslandet Sverige ska harmonisera sig ned till EU:s nivå. När svenskarna fick höra om danska grisar med avbiten knorr och hög koncentration av antibiotika sjönk försäljningen av kött därifrån. Svenska folket sa nej men SD vill att vi ska efterlikna dessa länder med sämre villkor för djur, vilket dessutom leder till minskad försäljning.SD pratarockså om vikten av naturbetesmarker och biologisk mångfald men vill samtidigt begränsa betestiden för korna, vilket missgynnar vårt öppna landskap likväl som djuren. SD:s politik är helt enkelt kortsiktig och omodern.
Vänsterpartiet vill att jordbrukspolitik ska styras nationellt. Sverige ska fortsätta vara ett föregångsland vad gäller djurskydd och maten vi producerar ska vara hållbar. Vi vill öka stödet till ekologiskt jordbruk, betesmarker och till produktion närmare konsumenterna. Staten bör stötta och underlätta för kommunernas och landstingens upphandling av livsmedel som är ekologiska, närproducerade och djuretiska. Vi vill ha en nationell livsmedelsstrategi för att öka den inhemska produktionen mat i Sverige.
På så vis kommer svenska bönder att själva kunna stå för en allt större del av den ekologiska produktion som idag importeras. Detta resulterar i fler jobb och en blomstrande svensk landsbygd där både djur, människor och natur mår bra. Att som SD föreslå att djuren ska betala priset för EU:s snedvridna jordbrukskonkurrens är en dålig lösning.
