Som Rättfärdighetens Riddare utgör du jury, domare och rättskipare på uppdrag av alla fria européer”, förklarar den norske terroristen Anders Behring Breivik i sitt manifest 2083. ”Det är bättre att döda för många än att inte döda tillräckligt”, ty ”tiden för dialog är över” och ”tiden för väpnat motstånd är kommen”.

Terrorattentaten i Oslo var inga irrationella vansinnesdåd utan kalkylerade politiska mord. Blodbadet var ett utslag av en bestämd logik som både kan och bör förklaras, om vi vill undvika en upprepning.

”Våra chockattacker är teater och teater utförs alltid inför publik”, skriver Breivik. Den självutnämnde riddaren gav sig artistnamnet Sigurd – Korsfararen och hade förberett sig genom att sända ut sitt manifest till tusentals mottagare i den islamofobiska miljön, lägga ut en sammanfattning av budskapet på Youtube och förse världens journalister med promotionbilder på sig själv, där han lätt sminkad uppträder i intagande poser, iförd högtidsuniform eller stridsmundering.

När Breivik förs inför rätta är han påfallande nöjd. Tidningar och tv har villigt publicerat hans promotionbilder, You-tubefilmen har laddats ned tiotusentals gånger, manifestet har översatts till en rad språk och hundratals antimuslimska hemsidor och internetanvändare ser till att sprida det vidare. Attentaten utfördes således av en man med en tro, som han delar med den politiska miljö han är en produkt av, en miljö som han hoppas kunna styra in på en än mer våldsinriktad bana.

Låt oss kliva in i Breiviks idévärld genom att granska hans omfattande manifest 2083, uppkallat efter det år då attentatsmannen föreställer sig att målet skall vara uppnått: ett monokulturellt kristet Europa utan muslimer och förrädare. Det har påpekats att verket till stora delar är ett hopkok av texter, vars författare inte alltid anges, vilket är sant. Det gör inte 2083 mindre intressant, eftersom det ger oss möjligheten att spåra hans bibliotek. Genom att läsa det Breivik läser får vi en ingång till hans tankevärld. Därmed står vi bättre rustade att känna igen sådant tankegods när det dyker upp på andra håll i dagens offentliga tal.

Redan dagen efter dåden avslöjade Hans Rustad, initiativtagare till det norska antimuslimska forumet document.no, där Breivik varit en flitig deltagare, att stora delar av 2083 var kopierat från Unabomber Manifesto, publicerat 1995 av antimodernisten och teknologikritikern Ted Kaczynski, som utfört en serie om 16 bombattentat mot universitet och flygbolag. Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, omvandlade uppgiften till själva kärnan i Breiviks ideologi och nyheten kablades ut i tänkt respektabelt antimuslimska kretsar.

Stämmer påståendet? Nej. Tre (3) av 1516 sidor är tagna från Unabomber Manifesto, ur ett avsnitt där Kaczynski angriper vänstern. Resten kommer från annat håll. Ser man till Breiviks huvudsakliga influenser kan fyra tongivande idéströmningar identifieras: nutida islamofobiskt tankegods, kulturkonservativa traditioner, element ur modern vitmaktideologi och antifeminism, allt inramat av ett utpräglat romantiskt manligt krigarideal.

Ledmotivet är islamofobiskt. Breivik hämtar sitt material från de amerikanska antimuslimska författarna Robert Spencer, Gregory M Davis, Andrew Bostom, Pamela Geller och Daniel Pipes, den brittiska konspirationsteoretikern Bat Ye’or (Gisèle Littman), den nederländske politikern Geert Wilders, den flamländske nationalisten Koenraad Elst och den norske antimuslim som skriver under pseudonymen Fjordman, vars tänkande saluförts i Sverige genom bland andra SD:s Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson.

Här frammanas en manikeisk bild med apokalyptiska övertoner. Helt i strid med befintlig empiri påstås att västvärlden sedan 1300 år befinner sig i en ödesmättad konflikt med islam, skildrad som en aktör med en sinister agens, som oförtröttligt söker utrota det kristna Europa, frihetens utpost i världen. Muslimer, som alla delar samma oföränderliga och ondskefulla vara, smygkoloniserar västvärlden och bedriver genom sitt ständiga barnafödande en demografisk krigföring som kommer att militariseras så snart de blivit tillräckligt många.

Till sin hjälp har den islamiska världskonspirationen kontrakterat bestämda kategorier västerlänningar: politiker, forskare, lärare, storföretagare och journalister som talar om dialog, samförstånd och jämlikhet och brandmärker Sanningens fanbärare som ”rasister” och ”islamofober”.

För att ett motstånd skall möjliggöras måste folket väckas ur de intellektuella förrädarnas trollbindning. Här hämtar Breivik texter från kultur- och radikalkonservativa led. Som antiintellektuell populist riktar han udden mot ”politisk korrekthet”, ”multikulturalism” och ”kulturmarxister” och dess tänkta hegemoni på universiteten. Breivik ondgör sig med stöd från William S. Lind, Princetonutbildad director för Centre of Cultural Conservatism, över många av våra viktigaste tänkare som Freud, Marx, Gramsci, Adorno, Reich, Marcuse, Foucault och Derrida och har ett särskilt horn i sidan till Edward Said, postkoloniala studier, poststrukturalism och queerteori.

 Motgiftet är att bannlysa dem från universiteten och via konservativa tänkare återupprätta värdet i den europeiska kulturen och dess landvinningar, inklusive de fördelar kolonialismen medfört. Detta är lättare sagt än gjort, för förrädarnas makt är allestädes närvarande.

Här utgår Breivik från två vägledande slutsatser i modern vitmaktideologi. I början av 1980-talet slöt sig vita amerikanska rasister till att slaget om statsmakten var förlorat. Rasens fiender hade intagit kongressen och undanröjt de raslagar som tidigare försäkrat vita amerikaner bestämda privilegier. Ku Klux Klans amerikanska patriotism var därmed förlegad. Våldet skulle inte primärt riktas mot svarta utan mot landsförrädarna vid makten. Då polis och säkerhetstjänst omvandlats från vän till fiende kunde motståndet inte följa den klassiska modellen, med medlemsbaserade organisationer som kunde infiltreras och övervakas.

Istället utvecklades det ledarlösa motståndets strategi, med en propagandainriktad gren som höll sig inom lagens ramar och en underjordisk väpnad gren av små celler och enskilda mördare, som själva ansvarade för finansiering och aktioner. Perspektivet spred sig i den globaliserade vitmaktmiljön, inklusive Sverige där den bland annat inspirerade Lasermannen. De delar av 2083 som behandlar organisationsfrågor, strategi och berättar hur man skaffar vapen, tillverkar bomber och planerar attacker ligger helt i linje med detta.

På andra viktiga punkter skiljer sig Breivik från vitmaktmiljön. I rasfrågan är han ambivalent. 2083 tar både avstånd från och anammar rasism. Breivik skriver att han först ”tvekade att inkludera orden ras, vit eller etnicitet” eftersom jag ”övertygade mig själv att jag primärt var mot islam” och ”endast skulle komplicera kampen” om jag ”skrev om hudfärg”. Likväl inkluderar Breivik utdrag ur From Titans to Lemmings – The Suicide of the White Race, publicerad av British National Party. På en punkt är brytningen dock total. Breivik har inget till övers för nazisternas judehat, som han finner helt irrelevant. Istället anammar han i likhet med English Defence League och Sverigedemokraterna en högerisraelisk agenda, där israeliska politiker som Avigdor Lieberman och Benjamin Netanyahu ses som allierade i kampen mot islam.

 Då feminism är en rörelse för jämlikhet och frigörelse, sticker den Breivik i ögonen. Ur hans kulturkonservativa perspektiv framstår feminism som en naturfientlig ideologi, som underminerat kärnfamiljen och bidragit till västvärldens förfall.

Han är född 1979, men drömmer sig tillbaka till ett idealiserat 1950-tal, då han tänker sig att män var män, kvinnor skötte hushållen, barnen var väluppfostrade och då det varken fanns kriminalitet eller muslimer i våra länder.

Feminister underblåser multikulturalism, ömmar för flyktingar och feminiserar västerländska män som därmed inte förmår göra motstånd. Därmed underlättas muslimernas maktövertagande, vilket Breivik, i likhet med de konservativa skribenterna Phyllis Chesler och Melanie Phillips, anser kommer att leda till en verklig (istället för inbillad) kvinnlig underordning. Detta öppnar för den manlige krigarhjältens entré.

Animerad av riddarsägner, filmepos som 300, Sagan om Ringen, Passion of the Christ, serbnationalistiska berättelser om Radovan Karadzics blodiga insatser under det bosniska inbördeskriget och de bravader han själv utfört i World of Warcraft rustade Breivik till strid.

Han kommer från en privilegierad familj, där fadern var diplomat och styvfadern militärofficer. Han är uppväxt i Skøyen, en välbeställd stadsdel i västra Oslo, gick i samma skola som kungabarnen, läste vidare på handelsgymnasium och blev enligt egen utsaga miljonär på aktiehandel och e-företagande. Som en vit, kristen, heterosexuell och välbärgad man anser Breivik att han har bestämda födelseprivilegier som nu hotades av allsköns minoriteter, jämlikhetsideologier och det allmänna förfall som öppnat grindarna för Europas tänkta ärkefiende, islam.

Likt de radikalkonservativa filosoferna Julios Evola och Ernst Jünger menar Breivik att västvärldens förfall endast kan botas genom våldets reningsbad.

 2083 innehåller två ultimatum. Innan 2020 måste muslimerna konvertera till kristendom, ta kristna namn, överge utomeuropeiska språk och främmande seder eller bereda sig på utdrivning och död. Försvarsmakterna i Europas länder måste genomföra statskupper, införa militära u  ndantagslagar, avrätta alla förrädare, fördriva alla muslimer och förbjuda islam. Annars har Tempelriddarna inget annat val än ”ta saken i egna händer”. Spektakulära attacker mot förrädare och muslimer kommer att leda till ett inbördeskrig, vilket Breivik ville förebåda genom sin terrorattack. ”Tusentals oskyldiga kommer att dö”, men ”flertalets välgång går alltid före fåtalets”.