I och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen så florerar en mängd olika föreställningar om invandring. Vänsterpartiet reder ut begreppen och förklarar vanliga missförstånd i det här dokumentet. Du kan välja att läsa på hemsidan eller ladda ner dokumentet för senare läsning. För att ladda ner dokumentet som PDF klicka här(Ny version 2010-09-29). För att ladda ner dokumentet som DOC(Word) klicka här(Ny version 2010-09-29).
Förorterna brinner. Stenkastning och gängkriminalitet visar att integrationspolitiken är ett misslyckande. Därför måste vi minska invandringen.
Orsaken till de problem som finns i vissa förorter är fattigdom, arbetslöshet och utslagning –  inte invandring. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas sociala problem i områden där det bor många fattiga människor, där bostäderna är dåliga och människor stängs ute från resten av samhället. Det har funnits sådana områden lika länge som det har funnits stora städer – det har ingenting med invandring att göra. Även om alla som bodde i förorten var blonda och hette Svensson så skulle det finnas problem där så länge som det inte fanns jobb, bra bostäder och bra skola. För att lösa problemen måste vi ta fajten med högern som vill att de rika ska bli rikare och som struntar i alla de som har det sämre. Klyftorna måste minska. Rasisterna däremot sparkar nedåt och ökar bara problemen.

Man ska veta att Sverigedemokraterna inte har någon integrationspolitik alls. Den politik de driver går ut på att öka segregeringen och se till att invandrade personer inte blir en del av samhället. Det skulle naturligtvis inte lösa några problem utan tvärtom få mycket allvarliga konsekvenser.

Riktig integrationspolitik handlar om att driva en politik för full sysselsättning, bygga fler bra och billiga bostäder, rusta upp slitna bostadsområden och satsa på en likvärdig skola och alla de andra delarna av välfärden. Riktig integrationspolitik handlar också om att ta krafttag mot diskriminering och rasism. Det är genom en sådan politik som vi kan lösa problem, inte symboliska utspel om burkor och språktest.

Man ska också komma ihåg att Sveriges allra mest etniskt segregerade bostadsområdena är de rika villaförorter i storstädernas utkanter där det nästan bara bor personer med helsvensk bakgrund. Att bygga billiga bostäder i dessa områden är en del av hur vi kan öka integrationen och minska uppdelningen av människor.

Det pågår en massinvandring och de som kommer hit är inte riktiga flyktingar utan ”ekonomiska” flyktingar.
Nej, det stämmer inte. Flykting är en person som fruktar för sitt liv och lämnar sitt hem av den anledningen. Ofta tvingas de lämna sina hem brådstörtat och utan någon tanke på vilket land de vill komma till. Man har ingen rätt att få stanna i Sverige om man söker asyl av ekonomiska skäl. Det avgörande för att få asyl är behovet av skydd, och då spelar det ingen roll om den som söker asyl är rik eller fattig. De flesta som söker asyl i Sverige får inte något uppehållstillstånd här. Människor skickas ibland tillbaka trots att de faktiskt riskerar förföljelse och ibland till och med tortyr i sitt hemland. Det pågår ingen massinvandring till Sverige, tvärtom pågår det massavvisningar av människor som egentligen skulle behöva skydd – det är det som är problemet.

De flesta flyktingar i världen flyr till ett grannland till sitt eget eller till en annan del av samma land. Oftast är det fråga om ganska fattiga länder, som tagit emot en miljon flyktingar eller fler. Av alla flyktingar i världen finns cirka 80 procent i utvecklingsländerna. Det är få flyktingar som söker sig till Europa, och ännu färre till Sverige.

Invandringen kostar fantasibelopp och gör att vi inte har råd att satsa på skola, äldreomsorg och sjukvård
Självfallet bör man kunna diskutera kostnader och på vilket sätt dessa kan minska. De flesta kostnaderna är sådana som flyktingarna själva inte rår för, utan de är beslutade av regering och riksdag. Många frivilligorganisationer är missnöjda med hur flyktingmottagandet är organiserat. Det är dock inte kostnaderna som bör vara ledstjärna i kritiken utan på vilket sätt vi tar emot flyktingarna.
Rasistiska partier redovisar ständigt olika siffror för att beskriva invandringens kostnader. Ett belopp som förekommer ofta är till exempel 267 miljarder om året. I denna siffra är dock kostnader bland annat för bistånd och EU-medlemskap inräknade, men man har inte räknat in allt det som invandrade personer bidrar med i form av arbete, skatter och så vidare. Som en jämförelse till detta kan man nämna att statens verkliga utgifter år 2010 för den post i statsbudgeten som gäller migration är 5,7 miljarder kronor. I detta ingår kostnader för flyktingmottagande i vid bemärkelse. Det faktum att vi blir fler invånare kostar naturligtvis i sig inte någonting – i så fall skulle ju länder med stor befolkning vara fattigare än länder med liten befolkning.

Man bör också komma ihåg att rätten till skydd undan förföljelse inte kan villkoras av kostnader. Det är förstås inte rimligt att skicka tillbaka en person till förföljelse eller tortyr även om den personen skulle behöva hjälp med exempelvis läkarvård efter sin flykt till Sverige.

Det kommer hit mer än 100 000 invandrare om året
Det är en siffra som ofta lyfts fram, men den gäller antalet uppehållstillstånd/uppehållsrätter (2009). De flesta av dem är EES-medborgare, tillfälliga besökare, gäststudenter, adoptivbarn, personer som har blivit kära i en svensk och arbetskraftsinvandrare som fått tillfälligt uppehållstillstånd på inbjudan av en arbetsgivare för att sköta ett särskilt jobb.

(Antalet personer som fick uppehållstillstånd efter att ha sökt asyl eller på grund av att de är anhöriga till flyktingar, var ungefär 20 000 personer år 2009.)

Flyktingarna får en massa generösa bidrag som inte svenskar kan få
Så är det inte. De får samma bidrag som infödda svenskar i fall de inte har något jobb. De får låna till utrustning av hemmet först när de har fått uppehållstillstånd. Lånet ska återbetalas efter regler liknande studielån. Flyktingarna saknar dessutom det kontaktnät svenskarna skaffat sig under sin livstid.

Vi är övertygade om att alla vill arbeta, och det skiljer sig inte mellan dem som är födda i Sverige och människor som är födda utomlands. Strävan efter att kunna försörja sig och inte vara beroende av andra är lika stor oavsett var du kommer ifrån. Däremot diskrimineras ofta invandrare av fördomsfulla arbetsgivare. Detta är ett väsentligt skäl till att arbetslösheten är högre bland invandrargrupper. Till exempel blir personer med utländska namn kallade till färre anställningsintervjuer än personer med exakt samma kvalifikationer men som har ett svenskklingande namn.

Äldre invandrare får flera tusen mer i månaden än svenska pensionärer som slitit hela sitt liv i Sverige
Detta är inte sant. 2003 infördes ett så kallat äldreförsörjningsstöd. Det är inkomstprövat och ska garantera de personer som är bosatta i Sverige och är 65 år eller äldre en viss skälig levnadsnivå efter det att en skälig bostadskostnad är betald. Det görs med andra ord inte någon skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Ungefär en tredjedel av de personer som uppbär äldreförsörjningsstöd är födda i Sverige.

Sedan detta stöd infördes kan ingen pensionär längre få lägre pension än motsvarande äldreförsörjningsstödets grundtrygghet. En ålderspensionär som får lägre pension än den tidigare folkpensionen tillsammans med pensionstillskottet har rätt till en utfyllnad. Det betyder att en äldre invandrad alltså aldrig kan få mer i pension än vad en svensk ålderspensionär får.

Invandrare begår fler brott än svenskar
Nej, det stämmer inte. 95 procent av alla invandrade begår inte några brott alls och den stora majoriteten av brotten som begås i Sverige begås av infödda svenskar.
Invandrade, med den vedertagna definitionen att man är folkbokförd i Sverige men född i annat land, är dock något överrepresenterade i brottslighet. Enligt Brottsförebyggande rådet kan man beräkna (avseende år 1993) att knappt 20 procent av de anmälda brotten i Sverige begicks av invandrare. Mot bakgrund av att de som föll under definitionen invandrare då utgjorde ungefär tio procent av befolkningen (i dag är andelen något högre), handlar det om en överrepresentation på cirka två gånger.

Överrepresentationen till trots når invandrarnas andel av brottsligheten inte på långt när de höjder som i bland framställs. Inte sällan beskrivs det som att en majoritet av brotten begås av invandrare. I realiteten handlar det alltså om en femtedel. Till saken hör också att uppemot hälften av brotten inom denna femtedel kan hänföras till nordiska invandrare, det vill säga invandrare från Danmark, Finland och Norge. Med andra ord inte de grupper som i debatten vanligtvis kallas invandrare. De flesta debattörer, oavsett vilken sida de kommer ifrån, avser – även om det inte sägs rent ut – med termen invandrare främst personer från utomnordiska länder, företrädesvis utomeuropeiska. (BRÅ 2002.)
Det är viktigt att vara medveten om att det är mycket svårt att uttala sig om hur den faktiska brottsligheten ser ut. Statistiken som lyfts fram i debatten gäller i allmänhet anmälningar och domar, inte vilka brott som faktiskt har begåtts och av vem. Det är viktigt eftersom vi vet att samma fördomar som är vanliga i övriga samhället också är vanliga inom polis- och åklagaremyndighet. Rättsväsendet är inte helt objektivt utan har en tendens att döma invandrare hårdare än svenskar för samma brott. Rapporter visar också på att polisen är mer benägen att anhålla invandrare som misstänkta för brott än svenskar, vilket är en bidragande orsak till att invandrare i media ibland utmålas som betydligt mer kriminellt belastade än svenskar. (Källor för att selektion sker vad gäller anmälan och domar, det vill säga diskriminerande rättsväsende: Diesen 2005, 2006, SOU 2006:30, BRÅ 2008:4)
Låt oss göra några jämförelser för att sätta siffrorna i ett sammanhang. Mellan kvinnor och män är skillnaden ännu större. Det är 3,5 gånger vanligare att en man är misstänkt för brott än en kvinna. Klasstillhörighet är en ännu viktigare orsak. Exempelvis är det sex gånger vanligare att en person vars familj har haft socialbidrag är registrerad för brott än en person vars familj inte haft det. (BRÅ 2005:17)
Detta visar att det inte är kulturella skillnader som styr brottslighet eller brottslighetens karaktär, utan andra faktorer är avgörande. Enskilt viktigast är social position i samhället. Invandrare hamnar ofta lägst ner på samhällsstegen och lever i utsatta områden. Invandrares barn hamnar ofta i svåra situationer med att inte bemästra språket och samtidigt lära sig en rad nya ämnen. Invandrare blir ofta diskriminerade och har problem att få jobb. Inget av detta ursäktar att någon begår brott, det är viktigt att vara tydlig med det. Men det förklarar skillnaderna i andelen misstänkta för brott. Det är alltså inte egenskapen invandrare som gör att brottsligheten är hög i en viss grupp, utan sociala faktorer, såsom tillgång och möjlighet att ta till sig utbildning, tillgång till arbete, graden av diskriminering och så vidare.

Invandrarna kommer hit och tar våra jobb!
Nej, invandring skapar inte arbetslöshet. Det kan vi förstå av det enkla faktum att det inte är befolkningens storlek som bestämmer andelen arbetslösa. En större befolkning innebär ju också en större efterfrågan på varor och tjänster och skapar alltså arbete. Arbetslösheten är beroende av bland annat konjunkturläget, penning- och finanspolitiken, internationell efterfrågan, strukturförändringar samt arbetsmarknadspolitiken. Det är fullt möjligt att bedriva en politik för full sysselsättning som ger alla, både invandrade och infödda, rätt till ett arbete med en lön man kan leva på.

Men arbetslösheten är ju högre bland invandrargrupper
Arbetslösheten varierar mellan olika invandrargrupper och mellan olika yrkeskategorier men det är riktigt att inom vissa invandrargrupper är arbetslösheten mycket hög. De främsta skälen till detta är diskriminering och att det inte skapas tillräckligt många nya jobb. I Sverige tvingas ofta högutbildade invandrare ta jobb som taxichaufförer och lokalvårdare, andra får inget jobb alls, trots att de söker febrilt och är kvalificerade. Detta är naturligtvis ett oerhört samhälleligt, mänskligt och ekonomiskt slöseri. Men resultatet har blivit att gruppen arbetslösa är etniskt skiktad. Det är helt enkelt svårare för många invandrare att få jobb, trots att de är kvalificerade. Det kan vara något så simpelt som att du har ett efternamn som inte klingar svenskt, som gör att du inte ens blir kallad till intervju.

Alla i Sverige måste väl ändå kunna svenska!
Det är klart att den som lever i Sverige ska kunna prata svenska. Det är en rättighet och ett verktyg för att kunna göra sin röst hörd i samhället. Men idag utgår debatten från att invandrare inte vill lära sig svenska och att man därför måste ställa hårdare krav. Det är en djupt missvisande bild av hur det ser ut. Vi vill stärka SFI (svenska för invandrare), rusta upp utbildningsväsendet och motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden. Att införa språktest som krav på medborgarskap löser ingenting. Problemet ligger inte i att det skulle finnas invandrare som inte vill lära sig svenska som en del påstår. Problemet ligger i att det finns diskriminering av invandrare i Sverige och det vi vill göra är att förbättra möjligheterna att lära sig svenska.

Man är väl inte rasist för att man vågar prata om invandringsproblemet?
Nej, inte nödvändigtvis. Många av de problem som rasister och högerextrema pekar på i form av arbetslöshet, för lite pengar till skolan och brist på bra bostäder är problem som finns på riktigt. Men de har inte med invandring eller människors etniska ursprung att göra. Problemen har sin grund i hur samhället ser ut och beror på vilka politiska beslut som fattas. Det behövs en politik för minskade klyftor, för arbete åt alla och en upprustning av välfärden. Men om man skyller i stort sett alla problem i samhället på invandrade och om man hela tiden kopplar ihop invandrade med problem då är man fel ute.
Det är också ganska märkligt att påstå att invandringspolitiken inte debatteras – att ingen ”vågar prata” om den – och att vi lägger locket på när någon vill debattera. Det finns få områden som diskuteras så mycket som invandring och integration. Den som påstår att vi inte talar om de här frågorna påstår det enbart eftersom vi inte för fram de åsikter som den personen vill höra. Vi tar mer än gärna en seriös diskussion om hur vi ska bekämpa diskrimineringen i Sverige, om hur en mer human flyktingpolitik borde se ut och hur rasismen ska bekämpas.

Vad tycker ni om slöjförbud?
Vi anser att det inte ska finnas något lagstadgat förbud mot burka, nikab eller liknande i skolan eller i samhället. Det är självklart att underordning av kvinnor aldrig kan försvaras utifrån religiösa förklaringar och vi vill inte att någon ska tvingas eller pressas att bära slöja som inte vill det själv. Men en lagstiftning som förbjuder slöja i olika former är inte någon bra metod för att bekämpa förtryck eller underordning av kvinnor. Ett förbud riskerar snarare att försvåra för dem som lever med en press att bära slöja och riskerar att snarare förstärka utanförskap och stigmatisering av muslimska kvinnor. Även om man kan konstatera att slöjan är en del av ett patriarkalt system, är kvinnor som bär slöja inte nödvändigtvis förtryckta eller offer på ett individuellt plan.

Det är viktigt att också komma ihåg att många bär slöja frivilligt som en symbol som är intimt förknippad med deras religion, kultur och identitet. Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder. Ett viktigare försvar av kvinnors fri- och rättigheter än att driva på förbud mot olika klädesplagg handlar exempelvis om att stärka förutsättningarna för kvinnor med utländsk bakgrund i arbetslivet, i skolan och när det gäller deltagandet samhället i övrigt.

Ska det vara tillåtet att bli befriad från simundervisning eller undervisningen i sex- och samlevnad?
Nej, och lagen är redan nu tydlig – alla elever ska nå målen i skolan. Skolor som har bra kontakt med hemmen och en bra dialog med föräldrar och elever finner alltid individuellt anpassade lösningar och behöver inte befria några elever från undervisningen. Vi tror att det fungerar mycket bättre än förbud uppifrån. Därför är vi också emot repressiva förslag som ska straffa elever med lägre eller uteblivna betyg.

Nyamko Sabuni från Folkpartiet har ju föreslagit att man ska förkorta föräldraförsäkringen och skapa en låglönemarknad för att invandrade ska få jobb. Vad är det för fel på det?
Att Folkpartiet vill ha sämre villkor för invandrade än för dem som är födda i Sverige är ingen nyhet, men Nyamko Sabunis senaste utspel om sämre föräldraförsäkring och lägre löner för invandrade tar nog ändå priset. Olika regler för de som invandrat och de som är födda i landet kallar vi diskriminering. Sabuni låtsas bry sig om invandrade kvinnor, men är egentligen bara intresserad av att skicka signaler om att invandrade behöver sättas åt och av att skapa en låglönemarknad där invandrade ska jobba för lägre löner och till sämre villkor. Varför skulle invandrare behöva jobba för lägre löner än svenskar? Hon borde inte kalla sig integrationsminister, hon är en segregationsminister.
För att skapa jobb för invandrade både kvinnor och män behöver vi satsa på och anställa människor i välfärden och skapa bättre förutsättningar för att det skapas jobb också i företag. Vi måste bekämpa diskrimineringen av invandrade på arbetsmarknaden. Vi vill också se till att föräldrar delar lika på föräldraförsäkringen så att också män tar sin del av ansvaret för hem och barn. Och om Folkpartiet nu verkligen var intresserade av att få ut inte minst invandrade kvinnor på arbetsmarknaden borde den första åtgärden vara att avskaffa vårdnadsbidraget – det om något är en kvinnofälla.

Uppdaterades: 01 okt 2010